En innehållsrik dag

2 juli 2019

God morgon. Vaknade i morse på den natursköna campingen Trosa havsbad till en fågelsång utöver det vanliga. Glad över att ha kommit hit till denna fantastiska plats och tacksam över att vi skall stanna här fram till lunch innan vi sätter oss i kajakerna igen mot Nynäshamn och vidare norrut. Gårdagen innehöll det mesta med alltifrån fantastiska höjdpunkter till djupa dalar på det emotionella planet, från fin paddling till kaotisk ”segling” i höga vågor och maximal rädsla. Här kommer ett försök att beskriva gårdagen.

I går morse vaknade vi på Horns camping, en lugn och fantastisk plats där stillheten och det fina vädret hade bjudit på en fantastisk afton då kom i mål föregående kväll. Nu vaknade vi till vindar på nio sekundmeter och tio, elva sekundmeter i byarna västlig vind. Trots strålande sol, värme och en god frukost kände vi att denna dagen kunde bli utmanande. Vi är inga vana kajak paddlare och hade vi inte haft ett mål och en deadline hade vi överhuvudtaget inte satt oss i kajakerna. Men med insamlingen till arbetet i Etiopien som pågår och det lilla äventyr vi gått ut med att genomföra och gå iland med ville vi ändå göra ett försök och komma iväg, annars skulle distanserna de övriga dagarna bli för långa.

Efter att ha packat med mycket vatten och mat, kläder, och lite godis tog vi på oss flytvästarna och paddlade ut. Eftersom det var hårda västliga vindar bestämde vi oss för att paddla nära strandlinjen för att inte blåsa över till Estland. Jag åker gärna till Estland någon gång men inte i en kajak på öppet vatten. De första två kilometrarna var väldigt obehagliga då vi höll på att slå runt flera gånger så när vi kunde gå in i lä bakom en liten ö och få ner pulsen tänkte vi båda att fortsätter det så här så får det vara nog för i dag. men så kommer ju de där tankarna då man säger till sig själv: Vi prövar en bit till…

Då vi kom in i lä från öppen sjö blev det bättre och vi fick en fin paddling upp till Rågö naturreservat där vi efter tio kilometer kunde ta kaffe och frukt. Nu kände vi att vi var på g! I skydd av små öar och vikar tänkte vi att detta kommer gå finfint och snart var vi på väg igen. Då vi kom ut på vattnet  var vi inte längre i skydd för vinden och det blev åter väldigt obehagligt. Det låter nonchalans men det är verkligen inget man planerar. Man bedömer fjärden man skall ta sig över och resonerar med sig själv hur vi skall paddla den och ger sig av. Men sen kommer vinden med full kraft, vågorna från alla möjliga håll och helt plötsligt åker man omkring helt okontrollerat  med fullt fokus på att inte gå runt och rädslan impregnerar en totalt.

Efter ytterligare en mil då vi bland annat tvingades gå iland på en udde och bära kajakerna tjugo meter över till läsidan, och ytterligare en färd med adrenalin påslag paddlade vi in i en vik för lunch. Där satte vi oss på solvarma klippor och njöt av att få byta till torra kläder, laga mat och avsluta med en godispåse och kaffe. Yes, nu var vi på banan igen.Det är detta jag älskar på något konstigt sätt, oavsett om man vandrar i fjällen eller är ute på havet. De skarpa kontrasterna mellan värme, trygghet och naturupplevelsen och å andra sidan utmaningarna, tröttheten och prövningarna. Man känner helt enkelt att man lever.

Vi gav oss i väg igen med nytt mod och så kom vi ut i vinden igen. Just här då vi märkte att vi drev väldigt fort gick vi ihop nära varandra och höll i varandras kajaker. Det blev stabilare och tryggare och härifrån drev vi genom att bara styra med våra roder, ytterligare tio fem-sex kilometer innan vi tog oss in i lä och gick iland. Nu hade vi fått en ide!

En god vän till mig som heter Magnus Hagman hade skickat med oss ett litet segel att ha vid medvind, men det kändes fel att använda det då vi inte ville att någon skulle tycka att vi fuskade, så det låg kvar i följebilen. Men nu kändes det som vi hade kunnat använda det då vi kunde driva med vinden och hålla ihop våra kajaker eftersom det var omöjligt att klara sjön på egen hand i de stora vågorna. Så vi bestämde oss för att bygga ett segel. Med vår tvådelade reservpaddel, en knallblå sopsäck i plast och en rulle silvertejp fixade vi till ett ”segel” för att få lite mer fart. Nu gav vi oss av från en vik norr om Sävö och vi var såå nöjda - de första fem hundra metrarna…

Sen kom den där oberäkneliga sjön igen, med krabb sjö blandat med, från en kajak väldigt höga vågor på två meter. Vattnet sköljde över oss emellanåt och återigen hade vi satt oss i en väldigt dum sits. Oansvarigt? Ja, absolut. Men människan resonerar med sig själv när den vill någonting väldigt mycket och vi intalad oss att ”nu har vi bara sista biten kvar”. Sen satt vi där i skiten. Efter att ha passerat Gupan och nedre Kockelskär skulle kursen hållas för att gå väster om Bokö och in i Lagnöviken men vi hamnade längst ut i öster på Bokö och de sista kilometrarna fram till vi dundrade in på stranden var ren och skär skräck. Sista vågen innan vi kom in i viken sköljde över oss och där och då var jag helt säker på att det var kört. Med Landsort fyr i sikte österut och Nynäshamn på andra sidan Södertälje kanal konstaterade vi att vi var ca fem kilometer ur kurs.

Återigen, upp med kajakerna på stranden, Vi bytte om till torra kläder, igen och lade oss i låg bakom en sten och kokade kaffe och åt äggmackor. Nu började vi fundera, hur i allsin dagar skall vi ta oss härifrån? Nynäshamn med ”seglet” och ännu en vansinnes färd över öppen sjö? Aldrig i livet? Runda udden med kajakerna i vågorna till norra sidan? Aldrig i livet! Vi hade inget annat val än att bära kajakerna till andra sidan av ön och lägga i dem i lä,

En kajak med packning är ganska tung, men vi laddade upp och bar båda kajakerna samtidigt, en i varje hand, hundra meter i taget och sen vila. Här måste jag säga att träningen med Crossfit var till stor nytta. Det var myrstacks överallt och stenar, stubbar och upp och ner. I ett par birkenstock så kan du ju tänka dig själv hur det var:)

När vi kom in i någon sorts fårhage började det kännas som att vi var med i en dålig film. Fåren var utsvultna på gemenskap och slöt upp med oss på vandringen. Det var som ett luciatåg. Först Marcus som lucia som bar kajakerna i fören, sen jag som tärna och bar kajakerna i aktern, sen fåren som stjärngossar och pepparkaksgubbar. Ett av fåren hade dreadlocks. Det var bara Buffalo soldier med Bob Marley som soundtrack och lussebullar som fattades. 

Till sist kom vi igenom snårskogen och kunde lägga i kajakerna. Jag monterade på ett får kranium på fören av min kajak som minne av denna galna dag. Sen paddlade vi  i motvind de sista sju åtta kilometrarna till Trosa havsbad där vi gick iland tacksamma för att ha klarat av den första dagens paddling.

Lärdomar: Många! Men dom redogör jag inte för här. Jag nöjer mig med att minnas den varma duschen vid ankomst, Linda och Agnes härliga välkomnande på bryggan, deras goda mat och efterrätt, tälten dom slagit upp åt oss, tacksamheten över en god vän som Marcus och en dag då livet innehållit allt, inklusive femtio kilomer paddling.

I dag tar vi det väldigt lugnt fram till lunch, det tycker vi att vi är värda.  I dag skall vi fortsätta att samla in pengar till arbetet med ungdomar i Etiopien som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Du kan läsa mer om arbetet under fliken FLOW på min hemsida och vill du skänka en slant så gör du det via shish till 1236760052 och märker insättningen med ”FLOW”.

Till sist: Den här campingen, Tros Havsbad vill jag verkligen rekomendera. Det är vackert, naturskönt. lugnt och stilla med en jättefin strand och med utsikt över havet. Du hittar den på https://www.trosahavsbad.se/

Vi hörs i kväll!
Anders och Marcus