ÄNTLIGEN STOCKHOLM

4 juli 2019

Så nådde vi till sist fram till Stockholm, vår vackra huvudstad. Det är många känslor i kväll kring allt som hänt de senaste tio dagarna. Det finns mycket att säga om vårt lilla äventyr men det är det stora uppdraget jag borde säga mest om eftersom det är själva motivet till de senaste tio dagarnas ansträngningar. I kväll skriver jag ändå om vad som hänt denna sista dag och fortsätter i morgon med att tänka endel tankar högt tillsammans med er om FLOW Academy. 

I morse vaknade vi tidigt på en liten holme utanför Dalarö. Endast lite havregryn, nudlar och hårdbröd kvar. Kaffe hade vi förstås, men bara några mått så nu gällde det att fixa sista sträckan. Det var en fantastiskt vacker morgon och efter frukosten packade vi och gav oss av med Saltsjöbaden som första mål 25 kilometer bort.

Vi hade en väldigt fin paddling dit och hann med en halvtimme på en klippa bara för att få sträcka ut våra trötta kroppar en stund, för nu värker det överallt. Marcus har ont i en axel och har svårt att ligga på den. Jag har ont i armbågarna och måste låta kroppen bli väldigt varm innan värken försvinner. Men vi klagar inte utan jämrar oss lite samtidigt som vi peppar varandra. Vi har varit glada och positiva hela tiden och när någon behövt en minut eller stund för sig själv så har det inte varit något mer med. Vi är ju människor.

Om våra första 13 km i dag var smidiga så var åtminstonde mina 12 km fram till Saltsjöbaden hemska. Jag hade så ont i armbågarna och hade inget "tryck" i paddlingen. Dessutom motvind och lite regn så här gällde det verkligen att hålla ihop mentalt med paddlingen till Saltsjöbaden. Helt ärligt, jag var både irriterad, sur och riktigt arg då jag paddlade in de sista paddeltagen till Kungliga Svenska segelsällskapets gästhamn. Då hände något som bröt den negativa trenden för mig: Marcus plurrade! Han höll på att kliva ur sin kajak då han halkade till och därefter plurrade med kajak och allt. Jag som var på så dåligt humör började först asgarva innan jag försökte dämpa mig då jag inte visste om Marcus uppskattade min glädje över hans svanhopp:)

Då Marcus bytt om till torra kläder gick vi de fyra hundra metrarna till en pizzeria och...åt en pizza. Därefter blev det en glass och kaffe innan vi satte oss i kajakerna. Nu gällde det att hålla ihopp resterande etapp genom Skuru och Fisksätra kanalerna innan vi skulle gå ut i Riddarfjärden. Det blev paddling i god fart men med mer och mer smärta och mindre kraft i paddeltagen. Så småningom tog vi en paus på stranden för att sträcka ut ryggarna och därefter kunde vi köra på igen. Motvind, motvind, motvind.

Nu kom regnet allt oftare och vi tog pauser oftare. Det är som att kroppen känner på sig att målet är nära, den signalerar smärta men säger samtidigt att "om du biter ihop en liten stund" kommer du klara det! Men fy vad svårt det var! Jag ville bara somna, precis som igår. Man är så trött så man paddlar med blundande ögon ibland men det brukar sluta med att man nästan välter sig själv i vattnet med kajak och allt.

Precis när vi gick ut i Riddarfjärden tog vinden fart igen tillsammans med ett piskande spöregn. Där och då tänkte jag att jag aldrig kommer att komma fram. Parallellt med detta kom svallvågor från ett par finladnsbåtar och Skärgårdsbåtarna. Det är både skrämmande och en liten kick att hantera kajaken i de situationerna.

Till sist kände vi dock att vi var på upploppet. När vi passerade Gröna lund stog min dotter Agnes och hennes kusiner och tjoade och när vi rundade Blasieholmen såg vi min svåger, mina svägerskor, min son Viktor samt Marcus lillebror Jacob och hans barn. Och Sune förstås. Det var såå skönt att kasta upp paddlen på flytbryggan och kravla sig ur kajaken. Jag och Marcus gav varandra en high five innan vi fick kaffe och kexchoklad av gänget. Såå gott!

Ni som tagit ut er riktigt ordentligt någon gång vet hur det känns då man passerar mållinjen. Det kan visa sig på många olika sätt. När jag gått i mål har det varit allt från lyckotårar till glädjerop till skrattanfall och till att man bara segna rihop vid mållinjen. Jag komme rihåg en gång på Stockholm marathon då jag var så trött då jag gick i mål att jag lade mig i foterställning omedelbart efter mållinjen. en funktionär kom fram och sade: "Du blockerar vägen för de andra som ska gå i mål". Jag svarade: "Det skiter jag i. Jag tänker ligga kvar här och njuta av att jag gått i mål två minuter." Funktionären gick därifrån. Ibland måsta man bara markera vad man vill.

För mig var den första känslan att: "Nu har jag genomfört de tlilla äventyr jag sade att jag skulle genomföra till förmån för träning av unga människor i Etiopien". Det känns alltid bra att hålla vad man lovar. De tlyckades ja gmed den här gången, men det skall också sägas: Utan min gode vän Marcus hade jag aldrig klarat detta. Han har varit en god vän och ett starkt lokomotiv när jag behövt det. Tack Marcus!

Den andra känslan vid målgång var: "Jag satte som mål att samla in 50 000:- till träning av unga människor i Etiopien, hur mycket är det uppe i nu?" I går morse var det 44 000:- men jag orkar inte kolla av det i kväll utan kollar av det i morgon. Vill du vara med och ta insamlingen i mål så kan du swisha en slant till 1236760052. Till alla er som gett ett bidrag till FLOW Academy vill jag säga TACK från djupet av mitt hjärta.

Nu avslutar jag, Marcus och Sune kvällen på Scandic i Kungens kurva med mycket godis, vamr dusch, bastu, film och rena kläder. Bilen är full av blöt och svettig utrustning som skall packas upp och tvättas. I morgon bitti rullar vi hemåt mot vårt älskade Småland, nära och kära.

Tack BOB System för att ni sponsrat med en följebil och bränsle.
Tack RevolutionRace för att ni sponsrat med fantastiskt sköna kläder.
Tack Mr.Cap i Värnamo för att ni sponsrat med en kajak.
Tack till alla er som var med och vandrade, cyklade, sprang och körde följebil.
Tack Marcus för ditt 100% stöd och din bvänskap.
Tack Linda, Viktor, Albin och Agnes för att ni låter mig få vara den jag är, love you!

God natt,
Anders